Grannar
För det mesta är grannar det bästa som finns. De är kattvakter, barnvakter, blomvakter och brevlådevakter. De finns till hands med kaffefilter, tepåsar och ugnsformar. Jag hoppas att mina grannar tycker samma om mig. Men det är även en balansgång. Man får vara lite smidig och man får tänka sig för både en och två gånger i ett bostadsområde, särskilt om man har barn som leker tillsammans varje dag. Och om man vill värna grannsämjan. Det har jag en granne som inte gör. Och för detta blev jag vansinnig igår! För att göra en lång och omständig och typisk tjejig historia kort. Ella och granntjejerna hamnade i konflikt igår. Ella å en till tjej blev ledsna å gick till den andra tjejens mamma. Denna reagerade å gick för att prata med den tredje tjejens mamma om vad som hänt. (De var den tjejen som betett sig illa mot Ella å den andra.) Då, efter vad Emil hörde, så försöker den "anklagade tjejens" mamma bortförklara vad hennes dotter gjort genom att skylla på att Ella brukar ljuga!!!! Den andra mamman blev arg å menade att Ella inte kommer till henne å gråter om hon ljuger! Och att hennes dotter minsann alltid talar sanning. Men har ni hört!?! Skylla på att Ella ljuger!? Jag blev så förbaskad! Ta ditt ansvar och prata med dina egna ungar och kom och prata med mig om ni har några betänkligheter kring Ellas uppförande! Stå däremot INTE och prata om min dotter bakom vår rygg!! Som tur är så försvarade ju den andra mamman Ella. Men Gud vad förbannad jag var! Nu kom ju jag hem flera timmar efter det hänt, så jag drog inte upp det igen. Men blir det något mer, då! Så som sagt. Lagom dos av grannar är väl bäst. Just denna granne får inte vakta min brevlåda det närmsta....
