Det är upp till mig!
Var på BVC häromdagen med Vilma. Allt ser bara finfint ut - hon följer sina kurvor och väger nu 5600 gram. Två kilo tyngre än hon var som lägst. Hon är lång - hela 63 cm vilket är långt för hennes ålder, men med tanke på att R inte är kort (1,93) och jag inte är någon mini heller (1,73) så är det väl inte så konstigt.
Något som dock har fastnat i mitt sinne sen besöket är en kommentar jag fick kring amning. Jag har världens sötaste och raraste bvc sköterska - hon är en liten försiktigt och lågmäld person och jag känner mig alltid väldigt flamsig och högljudd jämte henne - men det är inte det. Hon frågade mig i förbifarten bara när vi vägde Vilma om jag fortfarande helammar. Och jag svarar lydigt att "jajjamensan, det gör jag". För det ska man ju göra, är liksom det som jag tänker. Och inget mer med det.
Men när jag kommer till bilen så slår det mig. Vaddå fråga om jag fortfarande helammar? Finns det något alternativ tänker jag? Ja, såklart det gör. Men jag "får" väl inte göra något annat än helamma utan att liksom ha diskuterat med dem. För ungefär så var det med Emil och Ella. Eller ja, jag upplevde det så. Men det som jag nu inser är att det faktiskt är upp till mig om jag "vill" helamma eller inte. Känner jag för att slänga in ett mål med ersättning till Vilma så vem ska stoppa mig? Tja, R kanske har ett och annat att säga till om, men inte bvc!
Och detta, kära vänner, kommer till mig nu. Självklart för alla andra kanske. Men jag har liksom inte riktigt vart med där. Från det de föds så bankas det in att man ska amma (och missförstå mig inte, jag är för amning och vill amma så länge det går!) och allt annat är ett misslyckande.
Men nu är Vilma snart tre månader. Och det är upp till mig om jag vill ge henne ersättning nån gång. Jag behöver inte fråga. Jag är betrodd att ta det beslutet själv. Det är upp till mig.
Något som dock har fastnat i mitt sinne sen besöket är en kommentar jag fick kring amning. Jag har världens sötaste och raraste bvc sköterska - hon är en liten försiktigt och lågmäld person och jag känner mig alltid väldigt flamsig och högljudd jämte henne - men det är inte det. Hon frågade mig i förbifarten bara när vi vägde Vilma om jag fortfarande helammar. Och jag svarar lydigt att "jajjamensan, det gör jag". För det ska man ju göra, är liksom det som jag tänker. Och inget mer med det.
Men när jag kommer till bilen så slår det mig. Vaddå fråga om jag fortfarande helammar? Finns det något alternativ tänker jag? Ja, såklart det gör. Men jag "får" väl inte göra något annat än helamma utan att liksom ha diskuterat med dem. För ungefär så var det med Emil och Ella. Eller ja, jag upplevde det så. Men det som jag nu inser är att det faktiskt är upp till mig om jag "vill" helamma eller inte. Känner jag för att slänga in ett mål med ersättning till Vilma så vem ska stoppa mig? Tja, R kanske har ett och annat att säga till om, men inte bvc!
Och detta, kära vänner, kommer till mig nu. Självklart för alla andra kanske. Men jag har liksom inte riktigt vart med där. Från det de föds så bankas det in att man ska amma (och missförstå mig inte, jag är för amning och vill amma så länge det går!) och allt annat är ett misslyckande.
Men nu är Vilma snart tre månader. Och det är upp till mig om jag vill ge henne ersättning nån gång. Jag behöver inte fråga. Jag är betrodd att ta det beslutet själv. Det är upp till mig.
Kommentarer
Trackback
