Ett barn från tv4
Svägerska M kommenterar mitt uttalande om att detta är sista gången. Och ja, det är det. Verkligen! Som det är nu så är vi antagligen bara ett barn bort från att tv4 ringer och vill ha med oss i programmet "familjen Annorlunda". Det är som titeln på bloggen menar - dina barn och mina barn och våra barn. Låt mig ta med er till en vanlig vardag i mitt liv som "hemmafru" i denna bullriga storfamilj, en dag i låt säga, november:
06.15 åker R hemifrån med J och lämnar honom på fritids (två mil härifrån)
07.45 åker jag hemifrån med resterande två E (plus liten sen då'rå)
Syskonen E går själva från parkeringen till skolan (enligt deras önskemål) vilket jag tycker är underbart härligt. Det här betyder att jag inte behöver släpa mig själv som höggravid eller mig själv plus tvåveckors bebis ut alltför mycket i ösregn, snålblåst eller snöstorm.
Jag åker tillbaks hem och hemma finns ju liksom inget att göra. Eller? Städa, tvätta, ja, ni vet - samma för alla!
13.30 hämtar jag lilla E för det är dags för hennes simskola.
13.45 anländer vi till simhallen.
14.45 lämnar vi simhallen (med bebis hela tiden!)
15.00 hämtar vi stora E på skolan (jag ringer för det mesta fritids och han kommer till parkeringen.)
15.15 kliver vi ur bilen igen för att hämta J på hans fritids.
15.30 är vi hemma igen.
Har jag tur så slutar dagen där, men för det mesta är det något som ska göras - aktiviteter det ska skjutsas till (scouter, dans, idrottsskola, barnkalas), ett barn som ska hämtas hos en kompis osv. Fast då är ju å andra sidan R hemma!
Men visst. Sen finns det de dagar då vi bara har lillskrutt*en hos oss. Konstiga dagar, men välbehövliga. För då lägger liksom taxiverksamheten ner.... :-)
Jag antar att livet blir lite mer normalt när jag återgår till jobbet bortsett från att vi då har fyra barn på tre olika ställen i två olika kommuner. Och att ett femte (!) egentligen inte gör så stor skillnad. Men jag var egentligen väldigt nöjd efter de två E:na. Så mötte man kärlek - och inte vilken kärlek som helst utan den största. Då fick man ett på köpet. Och att sen välja att INTE skaffa barn tillsammans kändes väldigt väldigt konstigt. Att leva i en barnfamilj utan att ha delat de upplevelser och den känslan det innebär att få barn tillsammans? Att leva tillsammans utan att en gemensam kärleksunge.... Nä, det går inte. SÅ nu sitter vi här. Dag 5 på övertid. Snart är det över - snart är h*n här. Och känslan? Överväldigande. Enorm. Men en gång till? Nej. Never. Om två veckor är vår familj komplett - och perfekt! :-)
♥♥♥
06.15 åker R hemifrån med J och lämnar honom på fritids (två mil härifrån)
07.45 åker jag hemifrån med resterande två E (plus liten sen då'rå)
Syskonen E går själva från parkeringen till skolan (enligt deras önskemål) vilket jag tycker är underbart härligt. Det här betyder att jag inte behöver släpa mig själv som höggravid eller mig själv plus tvåveckors bebis ut alltför mycket i ösregn, snålblåst eller snöstorm.
Jag åker tillbaks hem och hemma finns ju liksom inget att göra. Eller? Städa, tvätta, ja, ni vet - samma för alla!
13.30 hämtar jag lilla E för det är dags för hennes simskola.
13.45 anländer vi till simhallen.
14.45 lämnar vi simhallen (med bebis hela tiden!)
15.00 hämtar vi stora E på skolan (jag ringer för det mesta fritids och han kommer till parkeringen.)
15.15 kliver vi ur bilen igen för att hämta J på hans fritids.
15.30 är vi hemma igen.
Har jag tur så slutar dagen där, men för det mesta är det något som ska göras - aktiviteter det ska skjutsas till (scouter, dans, idrottsskola, barnkalas), ett barn som ska hämtas hos en kompis osv. Fast då är ju å andra sidan R hemma!
Men visst. Sen finns det de dagar då vi bara har lillskrutt*en hos oss. Konstiga dagar, men välbehövliga. För då lägger liksom taxiverksamheten ner.... :-)
Jag antar att livet blir lite mer normalt när jag återgår till jobbet bortsett från att vi då har fyra barn på tre olika ställen i två olika kommuner. Och att ett femte (!) egentligen inte gör så stor skillnad. Men jag var egentligen väldigt nöjd efter de två E:na. Så mötte man kärlek - och inte vilken kärlek som helst utan den största. Då fick man ett på köpet. Och att sen välja att INTE skaffa barn tillsammans kändes väldigt väldigt konstigt. Att leva i en barnfamilj utan att ha delat de upplevelser och den känslan det innebär att få barn tillsammans? Att leva tillsammans utan att en gemensam kärleksunge.... Nä, det går inte. SÅ nu sitter vi här. Dag 5 på övertid. Snart är det över - snart är h*n här. Och känslan? Överväldigande. Enorm. Men en gång till? Nej. Never. Om två veckor är vår familj komplett - och perfekt! :-)
♥♥♥Kommentarer
Postat av: Martina
Och vilken härlig familj ni kommer bli! <3
Trackback
