Lite gråt, lite mys och lite sömn...
Åh, jag trodde att jag skulle hinna så mycket när jag var hemma nu. Innan Vilma föddes orkade jag inte göra ett jota pga graviditeten och vis av mina större barn så tänkte jag att bara hon är född så hinner/orkar/vill jag göra så mycket mer. Jo, jag hade rätt. Jag vill och orkar. Men jag hinner inte. Duscha. Äta. Vila. Läsa. Plugga. Tvätta. Städa. Blogga. Laga mat.
Jag förstår nu varför naturen fixat det så käckt. Varför man knockas totalt av det där lilla livet som landar på ens mage. Kärlek vid första ögonkastet myntades vid en förlossning. En nybliven mamma styrs av instinkter och moderskärlek som snarast är djuriska.... En liten stund utan mitt lilla hjärta och jag känner oron i kroppen. Blotta tanken på att något skulle hända henne får det att svartna för ögonen på mig. Och det är det som är det fiffiga. För hur lite jag än hinner med så känner jag aldrig att - åh, vad jobbigt det är eller åh, vad jobbig HON är. Nej, man bara kör på. Och älskar. Massor. Man får liksom inte nog. Och när hon väl somnar så är det som om jag vill gå och hämta henne och väcka henne bara för att få ha henne nära mig, få titta på henne och pussa henne. Häftigt.
Undrar vid vilken tid det går över. För jag inser nu att det gör det. Hade Emil eller Ella hindrat mig från att duscha, äta, tvätta osv. hade jag inte varit lika accepterande. När de sover, så visst, jag älskar att sitta och titta på dem när de sover, de ser så harmoniska och fridfulla ut, men väcka dem för att få pussa på dem när de väl har somnat? Nej. Usch vad hemskt inser jag nu. Men det här har väl också naturen fixat så käckt. De börjar bli stora och växer ifrån mig. Varje dag i deras liv handlar om att bli självständig och klara sig utan mamma. Emil på scoutläger hela helgen t.ex. Hu, jag måste ta till vara på tiden lite bättre. Kanske ska jag passa på att väcka dem nångång ibland bara för att pussa på dem?
Nu sover Vilma. I fem minuter. Sen får jag gå till henne, ge henne nappen och rulla vagnen lite. Att skriva ett blogginlägg som i vanliga fall tar tio minuter tar dryga timmen i mitt nya liv. Tentan får jag göra nästa gång kursen ges. Det är bara att inse. Det är också bara att inse att det är sista gången jag är föräldraledig och därför ska jag njuta utan dess like! Det är snart jul och denna julen - jäklar vad det ska mysas och pyntas och bakas och njutas! :-) Får bara inse att allt tar lite längre tid i år....
Kram till er och massor med kärlek!
Jag förstår nu varför naturen fixat det så käckt. Varför man knockas totalt av det där lilla livet som landar på ens mage. Kärlek vid första ögonkastet myntades vid en förlossning. En nybliven mamma styrs av instinkter och moderskärlek som snarast är djuriska.... En liten stund utan mitt lilla hjärta och jag känner oron i kroppen. Blotta tanken på att något skulle hända henne får det att svartna för ögonen på mig. Och det är det som är det fiffiga. För hur lite jag än hinner med så känner jag aldrig att - åh, vad jobbigt det är eller åh, vad jobbig HON är. Nej, man bara kör på. Och älskar. Massor. Man får liksom inte nog. Och när hon väl somnar så är det som om jag vill gå och hämta henne och väcka henne bara för att få ha henne nära mig, få titta på henne och pussa henne. Häftigt.
Undrar vid vilken tid det går över. För jag inser nu att det gör det. Hade Emil eller Ella hindrat mig från att duscha, äta, tvätta osv. hade jag inte varit lika accepterande. När de sover, så visst, jag älskar att sitta och titta på dem när de sover, de ser så harmoniska och fridfulla ut, men väcka dem för att få pussa på dem när de väl har somnat? Nej. Usch vad hemskt inser jag nu. Men det här har väl också naturen fixat så käckt. De börjar bli stora och växer ifrån mig. Varje dag i deras liv handlar om att bli självständig och klara sig utan mamma. Emil på scoutläger hela helgen t.ex. Hu, jag måste ta till vara på tiden lite bättre. Kanske ska jag passa på att väcka dem nångång ibland bara för att pussa på dem?
Nu sover Vilma. I fem minuter. Sen får jag gå till henne, ge henne nappen och rulla vagnen lite. Att skriva ett blogginlägg som i vanliga fall tar tio minuter tar dryga timmen i mitt nya liv. Tentan får jag göra nästa gång kursen ges. Det är bara att inse. Det är också bara att inse att det är sista gången jag är föräldraledig och därför ska jag njuta utan dess like! Det är snart jul och denna julen - jäklar vad det ska mysas och pyntas och bakas och njutas! :-) Får bara inse att allt tar lite längre tid i år....
Kram till er och massor med kärlek!
Kommentarer
Postat av: Martina
<3
Trackback
